Gammelmedier vs sociala medier
Jag har tidigare resonerat omkring ansvaret som följer journalistyrket. De etiska regler som ska efterföljas. Moralen bakom vad som publiceras och vikten av att presentera sanningen.
I boken "The elements of journalism" listas de viktigaste grundstenarna för yrket. Varje journalist borde aktivt sträva efter att följa dessa. Konsumentera förväntar sig, med all rätt, att medierna tar sitt ansvar.
Men de sociala medierna som tar allt större plats, vad gäller för dem? Bloggar och forum är fulla av subjektiva "sanningar" och enskilda åsikter. Här ställs inga krav på källhänvisning, research och moral. Vem som helst kan skriva vad som helst.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om konsumentens ibland bortglömda förmåga att själv ta ställning. Jag tror att den tanken passar väl in i den här diskussionen också. Jag tror att vi är på väg mot en större medvetenhet om vårt eget ansvar inför det vi läser. I likhet med Kovach och Rosenstiel vill jag i denna fråga belysa gammelmediernas ansvar att "utbilda" de sociala medierna och deras användare. Jag tror att konsumenterna kommer att ställa allt större krav på bloggare, samtidigt som vi lär oss att en blogg eller ett foruminlägg baseras på enskilda individer och deras uppfattningar. I den allt större djungel av bloggar som växer fram kommer läsarna nog snart att ställa större krav på kvalitet.
Det kan även vara så att en blogg och ett foruminlägg kan fungera som ett komplement till gammelmediernas traditionella nyhetsbevakning. När något stort inträffar sprids snabbt rykten och vittnesmål via forum och bloggar, samtidigt som medierna strävar efter att förmedla korrekta uppgifter. Om läsarna ser bloggarna som just rykten och enskilda upplevelser kan de intressera vid sidan av medias förhoppningsvis sanningsenliga och objektiva rapportering.
De traditionella medierna kan välkomna de sociala och koncentrerat skärpa sin egen kvalitet. Genom att visa god journalistik kommer förhoppnings intresset för välskrivet material att öka. Att minska glappet mellan journalister och läsare kan inte vara annat än positivt, anser jag. Återigen fördummas "den stora massan" och ses som en grupp av någon sorts lägre stående varelser som inte vet sitt eget bästa.
Jag undrar hur man kan sätta sig över andra på det viset? En avklarad journalistutbildning och något publicerat verk, gör det att man plötsligt befinner sig ljusår ifrån alla andra, vanliga människor?
Nej, jag tror att de flesta journalister har sökt sig till yrket med ett intresse för människor och en vilja att berätta och förklara. De flesta ser sig nog som delar av "massan". Eftersom bloggar har en sådan genomslagskraft och så många läsare kan det väl konstateras att det är något som går hem. Samtidigt ligger det i människans natur att sträva efter förbättring. De traditionella medierna borde stå som förebilder för den enskilda individens önskan att uttrycka sig. Och samtidigt ta lärdom av vad läsarna vill ha och förnya journalistiken genom att föra den närmre läsaren och ge röst åt de svaga.
Men, jag är ju bara en i mängden, och det här är en blogg - så ta det du läser med en nypa salt!
måndag 18 maj 2009
fredag 24 april 2009
Inlägg D - Kampanjjournalistik
När tidningarna använder sig av kampanjjournalistik väcks debatt om den objektiva journalistiken. Får media utnyttja sin makt att påverka människor utan att låta alla sidor komma till tals?
Svaret är naturligtvis inte självklart och gränserna kan vara otydliga. Jag tror dock att debatten som så ofta underestimerar läsarna - de "vanliga" människorna. Givetvis ska journalister sträva efter att vara objektiva. Det är så klart svårt att bilda sig en uppfattning utan att få alla fakta. Men när de stora tidningarna bedriver kampanjournalistik så är de ju tydliga med sina metoder. När det gäller den aktuella "Free Dawit"-kampanjen, eller andra - exempelvis Rosa Bandet, är det uppenbart att det rör sig om just kampanjer. Läsaren vet att tidningen har tagit ställning och att de lyfter fram viss informtion för att engagera flera.
Visst används kampanjjournalistik inom olika områden för att medvetet lura och undanhålla. Men när det gäller de stora tidningarna så tycker jag att det framgår tydligt att de för kampanj. Frågor som rör miljö, hälsa, våld och mänskliga rättigheter är så pass stora att vi alla är mer eller minde insatta i ämnena redan från början. Vi berörs alla och vi har också möjliget till fördjupning.
I debatten om Dawit-kampanjen säger vissa röster att tidningarna är orättvisa som lyfter fram en individ när det är så många i världen som blir illa behandlade. Jag skulle vilja säga tvärtom! En sån här kampanj väcker intresse för människorättsfrågor och jag tror att många engagerar sig vidare.
Vi lever ju i värld som är så full av påverkan i form av reklam, propaganda och vinklingar att vi tidigt lär oss att läsa och lyssna kritiskt. Jag tror att vi i Sverige har större förmåga än vad vi ibland själva ger oss cred för. Vi klarar nog av den kampanjjournalistik som våra dags- och kvällstidningar "utsätter" oss för. Vi litar inte blint på det som står skrivet, och att debatten gång på gång blossar upp är väl ett tecken på vår medvetenhet.
Jag hoppas att jag har rätt!
Svaret är naturligtvis inte självklart och gränserna kan vara otydliga. Jag tror dock att debatten som så ofta underestimerar läsarna - de "vanliga" människorna. Givetvis ska journalister sträva efter att vara objektiva. Det är så klart svårt att bilda sig en uppfattning utan att få alla fakta. Men när de stora tidningarna bedriver kampanjournalistik så är de ju tydliga med sina metoder. När det gäller den aktuella "Free Dawit"-kampanjen, eller andra - exempelvis Rosa Bandet, är det uppenbart att det rör sig om just kampanjer. Läsaren vet att tidningen har tagit ställning och att de lyfter fram viss informtion för att engagera flera.
Visst används kampanjjournalistik inom olika områden för att medvetet lura och undanhålla. Men när det gäller de stora tidningarna så tycker jag att det framgår tydligt att de för kampanj. Frågor som rör miljö, hälsa, våld och mänskliga rättigheter är så pass stora att vi alla är mer eller minde insatta i ämnena redan från början. Vi berörs alla och vi har också möjliget till fördjupning.
I debatten om Dawit-kampanjen säger vissa röster att tidningarna är orättvisa som lyfter fram en individ när det är så många i världen som blir illa behandlade. Jag skulle vilja säga tvärtom! En sån här kampanj väcker intresse för människorättsfrågor och jag tror att många engagerar sig vidare.
Vi lever ju i värld som är så full av påverkan i form av reklam, propaganda och vinklingar att vi tidigt lär oss att läsa och lyssna kritiskt. Jag tror att vi i Sverige har större förmåga än vad vi ibland själva ger oss cred för. Vi klarar nog av den kampanjjournalistik som våra dags- och kvällstidningar "utsätter" oss för. Vi litar inte blint på det som står skrivet, och att debatten gång på gång blossar upp är väl ett tecken på vår medvetenhet.
Jag hoppas att jag har rätt!
måndag 30 mars 2009
Blogginlägg C
”Jag funderade länge på hur jag skulle skriva om Stoffe, hur jag skulle förhålla mig till hans historia. Skulle jag berätta om hans uppväxt, eller blir det för enkelt då?... … Jag är rädd för att hamna i tycka-synd-om-fällan, men har svårt att inte se hans barndom som en länk i den kedja som ledde fram till våldtäkten...”
Så resonerar Katarina Wennstam i boken ”En riktig våldtäktsman - En bok om samhällets syn på våldtäkt” från 2004.
Katarina Wennstam, tidigare krininalreporter på SVT, har skrivit två böcker om våldtäkter. I ”Flickan och skulden” från 2002 belyser hon hur samhället, media och rättsväsendet skuldbelägger våldtäktsoffer. Hon behandlar ett stort antal uppmärksammade fall, främst gruppvåldtäkter. I boken presenteras utdrag från rättegångar, domar, intervjuer och offrens egna berättelser. Wennstam redovisar en skrämmande syn där offrens kläder, bakgrund och personlighet anses avgörande för deras trovärdighet. Hon visar hur samhällets behandling av våldtäktsoffer i många fall speglar en patriarkalisk kvinnosyn.
I ”En riktig våldtäktsman” lägger hon fokus på gärningsmännen. Boken är ett sökande efter svar på frågan ”Vem är mannen som våldtar, och varför?”.
Wennstam har intervjuat jurister, psykologer, poliser, offer och dömda sexualförbrytare.
Hon riktar stark kritik åt medias skildring av kvinnovåld och våldtäktsbrott.
Båda böckerna är välskrivna och grundligt genomarbetade reportage. Journalisten Wennstams ton är informerande, rak och tydlig. Hon redovisar sina källor och ger en bred bild av ämnet. När hon skriver om enskilda individer förklarar hon att hon ändrat namn och detaljer för att läsaren inte ska kunna idinifiera offer eller gärningsman.
Ibland använder hon ett litterärt sätt att återge fall, men är noga med att berätta en version som baseras på vittnesmål från både offer, gärningsmän och eventuella vittnen. Wennstam änvander det litterära berättandet för att nå och beröra läsaren. I ”Flickan och skulden” beskriver hon en våldtäkt på en 17-årig flicka. Offret har berättat för Wennstam om sina känslor under och efter våldtäkten Wennstam har skrivit om händelsen som om det vore skönlitteratur, där hon skriver hur flickan tänker och hur hon upplever våldtäkten. Hon har delat upp berättelsen i korta stycken som hon låter inleda bokens olika kapitel. Det är ett effektivt grepp som placerar läsaren mitt i flickans fruktansvärda upplevelse. Vi får ta del av den skuld som flickan känner och hur omgivningen reagerar. Wennstams syfte med boken är att peka på den orättvisa skuldbeläggningen av våldtäktsoffer. Hon vill uppröra och skapa debatt. Hennes sätt att skriva om just det fallet gör att jag har svårt att tro att någon lägger ifrån sig boken oberörd.
Wennstam har en stark, personligt närvarande ton i båda böckerna. Hon låter flera gånger läsaren ta del av hennes egna tankar och de känslor som hon upplevt under sitt arbete.
Citatet ovan visar dock att Wennstam noga har övervägt vilka fakta som presenteras. Hon är väl medveten om journalistens makt och hur hon har möjlighet att styra läsarens tolkningar.
Så resonerar Katarina Wennstam i boken ”En riktig våldtäktsman - En bok om samhällets syn på våldtäkt” från 2004.
Katarina Wennstam, tidigare krininalreporter på SVT, har skrivit två böcker om våldtäkter. I ”Flickan och skulden” från 2002 belyser hon hur samhället, media och rättsväsendet skuldbelägger våldtäktsoffer. Hon behandlar ett stort antal uppmärksammade fall, främst gruppvåldtäkter. I boken presenteras utdrag från rättegångar, domar, intervjuer och offrens egna berättelser. Wennstam redovisar en skrämmande syn där offrens kläder, bakgrund och personlighet anses avgörande för deras trovärdighet. Hon visar hur samhällets behandling av våldtäktsoffer i många fall speglar en patriarkalisk kvinnosyn.
I ”En riktig våldtäktsman” lägger hon fokus på gärningsmännen. Boken är ett sökande efter svar på frågan ”Vem är mannen som våldtar, och varför?”.
Wennstam har intervjuat jurister, psykologer, poliser, offer och dömda sexualförbrytare.
Hon riktar stark kritik åt medias skildring av kvinnovåld och våldtäktsbrott.
Båda böckerna är välskrivna och grundligt genomarbetade reportage. Journalisten Wennstams ton är informerande, rak och tydlig. Hon redovisar sina källor och ger en bred bild av ämnet. När hon skriver om enskilda individer förklarar hon att hon ändrat namn och detaljer för att läsaren inte ska kunna idinifiera offer eller gärningsman.
Ibland använder hon ett litterärt sätt att återge fall, men är noga med att berätta en version som baseras på vittnesmål från både offer, gärningsmän och eventuella vittnen. Wennstam änvander det litterära berättandet för att nå och beröra läsaren. I ”Flickan och skulden” beskriver hon en våldtäkt på en 17-årig flicka. Offret har berättat för Wennstam om sina känslor under och efter våldtäkten Wennstam har skrivit om händelsen som om det vore skönlitteratur, där hon skriver hur flickan tänker och hur hon upplever våldtäkten. Hon har delat upp berättelsen i korta stycken som hon låter inleda bokens olika kapitel. Det är ett effektivt grepp som placerar läsaren mitt i flickans fruktansvärda upplevelse. Vi får ta del av den skuld som flickan känner och hur omgivningen reagerar. Wennstams syfte med boken är att peka på den orättvisa skuldbeläggningen av våldtäktsoffer. Hon vill uppröra och skapa debatt. Hennes sätt att skriva om just det fallet gör att jag har svårt att tro att någon lägger ifrån sig boken oberörd.
Wennstam har en stark, personligt närvarande ton i båda böckerna. Hon låter flera gånger läsaren ta del av hennes egna tankar och de känslor som hon upplevt under sitt arbete.
Citatet ovan visar dock att Wennstam noga har övervägt vilka fakta som presenteras. Hon är väl medveten om journalistens makt och hur hon har möjlighet att styra läsarens tolkningar.
fredag 27 februari 2009
Etik inom journalistiken
Blogguppgift B: Etikens gråzoner
En journalist har ansvar. Ansvar att värdera nyheter och förmedla dem på ett korrekt, intressant och tillgängligt sätt. Men även ett ansvar att upprätthålla vår demokrati och skydda den enskilde individen. Brottslingar ska dömas inom vårt rättssystem, inte i och av media. Offer ska inte åsamkas mer smärta än nödvändigt.
I Sverige följer mediebranschen ”Spelregler för press, radio och tv”, en regelsamling som fungerar som stöd för att upprätthålla etiken inom journalistiken.
Trots att det alltså finns ett antal punkter som journalister arbetar utifrån, händer det ofta att de får kritik för sina val. Det glöms ofta bort när det handlar om ”pressetiska dilemman”, att vi alla är människor. Skribent och läsare, redaktör och uppgiftslämnare – alla är vi människor. Vi är alla olika och varje situation är unik.
Journalisterna Lisbeth Gustafssson och Ami Lönnroth har i boken ”Vad säger journalisten?” från 2008 intervjuat elva svenska journalister om deras yrkesroll och syn på etik, makt och ansvar.
Martin Jönsson, dåvarande chef för SvD Näringsliv ( redaktionschef på samma tidning sedan 1/1 2009) sa att vi befinner oss ”mitt i ett gigantiskt skifte från en passiv masskonsumtion av medier till en myllrande aktiv masskommunikation”. Han ansåg att det tidigare var journalisterna som hade kontrollen, men att den idag är delad med läsarna.
För drygt två månader sedan ställdes de svenska tidningarna (och övrig media) inför en svår etisk fråga. En 26-årig man hittades mördad i sitt hem i Malmö. Polisen grep två misstänkta unga män. Den mördade mannen var öppet homosexuell, och de misstänkta var muslimer som bland annat via internet hade uttalat sig fientligt mot homosexualitet. Problemet för journalisterna var hur mycket de skulle skriva om de misstänktas bakgrund.
Tidningarna gjorde olika val. Aftonbladet valde att publicera allt de visste, inklusive utdrag från en av de misstänktas blogg. Sydsvenska Dagbladet skrev ingenting om religion eller åsikter.
Så länge ingen är dömd ska de ju inte hängas ut i media. Genom att publicera för mycket information kan läsarna lätt ta reda på vem eller vilka de handlar om. Samtidigt kanske läsarna har rätt att få veta att det kan handla om ett hatbrott. Hur stor roll spelar det att flera bloggare namnger de misstänkta och spekulerar fritt om vad som har hänt? Ska media backa för att undvika ytterligare ryktesspridning, eller publicera de fakta som finns tillgängliga för att förhindra felaktiga spekulationer?
Om det hade varit mitt beslut hade jag inte velat trycka uppgifter som kunde leda till att de misstänktas identiter avslöjades. Det hade känts okej att skriva att det kunde röra sig om ett hatbrott, men poängtera att det än så länge var misstankar. De unga männen nekade till mordet och tills domen fastställts ska de inte heller dömas av media. Om männen blir dömda i rätten och det visar sig att deras religion och åsikter låg bakom motivet till brottet, skulle de uppgifterna publiceras då.
Slutligen (jag vet att detta börjar bli lite väl långt för ett blogginlägg...):
Jag tror att en journalist måste ha en väldigt stark självkännedom. I situationer som kräver snabba beslut är det viktigt att kunna lita till sin egen intuition. Den makt som följer yrket måste vårdas och respekteras.
En journalist har ansvar. Ansvar att värdera nyheter och förmedla dem på ett korrekt, intressant och tillgängligt sätt. Men även ett ansvar att upprätthålla vår demokrati och skydda den enskilde individen. Brottslingar ska dömas inom vårt rättssystem, inte i och av media. Offer ska inte åsamkas mer smärta än nödvändigt.
I Sverige följer mediebranschen ”Spelregler för press, radio och tv”, en regelsamling som fungerar som stöd för att upprätthålla etiken inom journalistiken.
Trots att det alltså finns ett antal punkter som journalister arbetar utifrån, händer det ofta att de får kritik för sina val. Det glöms ofta bort när det handlar om ”pressetiska dilemman”, att vi alla är människor. Skribent och läsare, redaktör och uppgiftslämnare – alla är vi människor. Vi är alla olika och varje situation är unik.
Journalisterna Lisbeth Gustafssson och Ami Lönnroth har i boken ”Vad säger journalisten?” från 2008 intervjuat elva svenska journalister om deras yrkesroll och syn på etik, makt och ansvar.
Martin Jönsson, dåvarande chef för SvD Näringsliv ( redaktionschef på samma tidning sedan 1/1 2009) sa att vi befinner oss ”mitt i ett gigantiskt skifte från en passiv masskonsumtion av medier till en myllrande aktiv masskommunikation”. Han ansåg att det tidigare var journalisterna som hade kontrollen, men att den idag är delad med läsarna.
För drygt två månader sedan ställdes de svenska tidningarna (och övrig media) inför en svår etisk fråga. En 26-årig man hittades mördad i sitt hem i Malmö. Polisen grep två misstänkta unga män. Den mördade mannen var öppet homosexuell, och de misstänkta var muslimer som bland annat via internet hade uttalat sig fientligt mot homosexualitet. Problemet för journalisterna var hur mycket de skulle skriva om de misstänktas bakgrund.
Tidningarna gjorde olika val. Aftonbladet valde att publicera allt de visste, inklusive utdrag från en av de misstänktas blogg. Sydsvenska Dagbladet skrev ingenting om religion eller åsikter.
Så länge ingen är dömd ska de ju inte hängas ut i media. Genom att publicera för mycket information kan läsarna lätt ta reda på vem eller vilka de handlar om. Samtidigt kanske läsarna har rätt att få veta att det kan handla om ett hatbrott. Hur stor roll spelar det att flera bloggare namnger de misstänkta och spekulerar fritt om vad som har hänt? Ska media backa för att undvika ytterligare ryktesspridning, eller publicera de fakta som finns tillgängliga för att förhindra felaktiga spekulationer?
Om det hade varit mitt beslut hade jag inte velat trycka uppgifter som kunde leda till att de misstänktas identiter avslöjades. Det hade känts okej att skriva att det kunde röra sig om ett hatbrott, men poängtera att det än så länge var misstankar. De unga männen nekade till mordet och tills domen fastställts ska de inte heller dömas av media. Om männen blir dömda i rätten och det visar sig att deras religion och åsikter låg bakom motivet till brottet, skulle de uppgifterna publiceras då.
Slutligen (jag vet att detta börjar bli lite väl långt för ett blogginlägg...):
Jag tror att en journalist måste ha en väldigt stark självkännedom. I situationer som kräver snabba beslut är det viktigt att kunna lita till sin egen intuition. Den makt som följer yrket måste vårdas och respekteras.
fredag 13 februari 2009
Nyhetsvärdering
Under veckan som gått har jag försökt att lära mig så mycket som möjligt om Nyhetsvärdering.
Den stora urvalsprocess som ligger bakom vilka nyheter som når publiken är baserad på en mängd olika faktorer. En fördjupning i ämnet väcker frågor som exempelvis hur samhället och våra värderingar påverkas och färgas av journalisternas val och beslut om vilka händelser som blir nyheter, och som vi, allmänheten, får ta del av.
Jag ska inte försöka svara på den sortens frågor. Inte här och nu i alla fall....
Jag har läst dags- och kvällstidningar, både pappers- och nätupplagor, och funderat över några av de nyheter som dyker upp hos flera av tidningarna.
En nyhet som jag hittat i flera medier, såväl dags- och kvällstidningar som TV och radio, är det påstådda bråket, där världsartisten Chris Brown sägs ha misshandlat den lika kända flickvännen, Rihanna, efter ett svartsjukegräl. Detta tas upp i Media av flera anledningar:
- Händelsen ägde rum i helgen, så nyheten är (var) Färsk.
- Det har läckt ut ovanligt många detaljer till media. Därför har olika tidningar kunnat vara Först med olika uppgifter (SvD berättar att Brown förlorat reklamkontrakt, medan Aftonbladet skriver att Rihanna samarbetar med polisen osv...)
- Rihanna och Brown är Kändisar. De har båda låtar som spelas ofta i svensk radio och TV, och Brown blev hyllad i svensk press efter sin utsålda konsert härom veckan. Han beskrevs som en helyllekille, och är förmodligen förebild för många ungdomar. Händelsen var Oväntad.
- Kvinnomisshandel Berör. Det här fallet väcker nog extra starka Känslor och många undrar hur detta kunde hända det, utifrån sett, lyckliga och framgångsrika paret.
- Det handlar om ett Lagbrott, och Brown anklagas för grov misshandel, vilket kan ge 9 års fängelse och förstöra hans karriär.
Det har varit en ganska slö nyhetsvecka. Det skrivits ganska mycket om mordet i Brålanda:
- Även här ett Lagbrott, en man sköts med flera skott i sitt hem. ”En regelrätt avrättning”, skriver Aftonbladet.
- Det skedde på onsdagen, så nyheten är Färsk.
- Det har hänt i Sverige, Nära oss, och vi får ta del av vittnens redogörelser och synpunkter. Vi kan Identifiera oss.
- Ett mord i en liten svensk stad är både Överraskande och Oväntat.
Flera tidningar har tagit upp Polarn & Pyrets återkallande av en bebisoverall, pga kvävningsrisk. Detta är ju också en ”säljande” nyhet av flera anledningar:
- Oväntat och Förvånande. P&P står för kvalitet. Att svenska barnkläder kan vara så farliga Upprör många.
- Nyheten har Betydelse för de läsare som har småbarn. Även de som inte har just den overallen kanske undrar om fler märken säljer farliga produkter.
- Här har medierna också en Skyldighet att informera allmänheten. De som använder det aktuella plagget Behöver informationen för att förhindra framtida olyckor.
Jaha, det var nog min tolkning av veckans uppgift. Ska bli kul att gå in på era bloggar, kära kurskamrater (tror inte att nån annan läser detta), och se hur ni tycker och tänker!
Trevlig Helg!
Den stora urvalsprocess som ligger bakom vilka nyheter som når publiken är baserad på en mängd olika faktorer. En fördjupning i ämnet väcker frågor som exempelvis hur samhället och våra värderingar påverkas och färgas av journalisternas val och beslut om vilka händelser som blir nyheter, och som vi, allmänheten, får ta del av.
Jag ska inte försöka svara på den sortens frågor. Inte här och nu i alla fall....
Jag har läst dags- och kvällstidningar, både pappers- och nätupplagor, och funderat över några av de nyheter som dyker upp hos flera av tidningarna.
En nyhet som jag hittat i flera medier, såväl dags- och kvällstidningar som TV och radio, är det påstådda bråket, där världsartisten Chris Brown sägs ha misshandlat den lika kända flickvännen, Rihanna, efter ett svartsjukegräl. Detta tas upp i Media av flera anledningar:
- Händelsen ägde rum i helgen, så nyheten är (var) Färsk.
- Det har läckt ut ovanligt många detaljer till media. Därför har olika tidningar kunnat vara Först med olika uppgifter (SvD berättar att Brown förlorat reklamkontrakt, medan Aftonbladet skriver att Rihanna samarbetar med polisen osv...)
- Rihanna och Brown är Kändisar. De har båda låtar som spelas ofta i svensk radio och TV, och Brown blev hyllad i svensk press efter sin utsålda konsert härom veckan. Han beskrevs som en helyllekille, och är förmodligen förebild för många ungdomar. Händelsen var Oväntad.
- Kvinnomisshandel Berör. Det här fallet väcker nog extra starka Känslor och många undrar hur detta kunde hända det, utifrån sett, lyckliga och framgångsrika paret.
- Det handlar om ett Lagbrott, och Brown anklagas för grov misshandel, vilket kan ge 9 års fängelse och förstöra hans karriär.
Det har varit en ganska slö nyhetsvecka. Det skrivits ganska mycket om mordet i Brålanda:
- Även här ett Lagbrott, en man sköts med flera skott i sitt hem. ”En regelrätt avrättning”, skriver Aftonbladet.
- Det skedde på onsdagen, så nyheten är Färsk.
- Det har hänt i Sverige, Nära oss, och vi får ta del av vittnens redogörelser och synpunkter. Vi kan Identifiera oss.
- Ett mord i en liten svensk stad är både Överraskande och Oväntat.
Flera tidningar har tagit upp Polarn & Pyrets återkallande av en bebisoverall, pga kvävningsrisk. Detta är ju också en ”säljande” nyhet av flera anledningar:
- Oväntat och Förvånande. P&P står för kvalitet. Att svenska barnkläder kan vara så farliga Upprör många.
- Nyheten har Betydelse för de läsare som har småbarn. Även de som inte har just den overallen kanske undrar om fler märken säljer farliga produkter.
- Här har medierna också en Skyldighet att informera allmänheten. De som använder det aktuella plagget Behöver informationen för att förhindra framtida olyckor.
Jaha, det var nog min tolkning av veckans uppgift. Ska bli kul att gå in på era bloggar, kära kurskamrater (tror inte att nån annan läser detta), och se hur ni tycker och tänker!
Trevlig Helg!
onsdag 21 januari 2009
Dags att Blogga!
Detta är min Blogg!
Här kommer jag att skriva lite då och då, främst som en del av distanskursen i journalistik vid Karlstads Universitet VT -09.
Varmt Välkommen!
Här kommer jag att skriva lite då och då, främst som en del av distanskursen i journalistik vid Karlstads Universitet VT -09.
Varmt Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)